Igår höll det på att gå käpprätt åt helvete ett tag. Jag tänkte precis så som jag inte ville tänka, gjorde precis som jag inte vill göra, och det enda som hände var att jag gjorde mig själv besviken. Men jag bestämde mig för att acceptera läget som det är just nu, och på ett sätt känns det väldigt, väldigt bra.
Det var ju det här jag ville, att inte vara beroende av dig, inte konstant söka din bekräftelse. Nu har jag fått det, inte på sättet jag ville, men ändå. Jag har så många utmaningar framför mig under hösten, och jag ska fan ta mig klara av det. För jag kan, om jag vill.
Nästa torsdag börjar skolan, och det kommer krävas disciplin för att klara att jobba och plugga samtidigt. Det är två tuffa månader, men jag kommer vara så stolt över mig själv när det är över. För jag vet att jag klarar av det, jag har det i mig. Rutiner kommer vara A och O, och får jag bara till dem så blir det inga problem. Så jag tänker inte låta mig bryta mina rutiner, inte släppa in de känslor som kan tänkas dyka upp. Men jag kommer sakna dig. Som fan.
