För ungefär två år sedan hade jag vad jag då trodde var åldersnoja. Då var jag 21. Jag var otroligt stressad, inte över min karriär och ”vad jag ska bli när jag blir stor”, utan över det att en långvarig relation precis hade tagit slut och jag trodde det var försent för mig att hitta någon ny. Jag vet inte var jag fått min norm för hur förhållanden ska se ut ifrån, men jag vet att jag inte är ensam om att ha uppfattning att man helst ska hinna träffas i sisådär tre-fyra år så man hinner känna varandra och veta att man valt rätt, möjligtvis gifta sig och vara nygifta något år innan det är dags att skaffa barn, gärna innan man fyller 28.
Med den ekvationen i bakhuvudet var jag stressad som bara den, eftersom det gav mig ungefär två eller tre år att hitta den rätte. Nu har det gått två av de åren, och nu liksom då har jag precis avslutat en relation som vi nog båda trodde skulle hålla längre. Men av någon anledning är jag inte stressad längre. Jag har någonstans insett att det som händer, det händer, både relations- och karriärsmässigt. Jag har inte längre en detaljplan för någon aspekt av mitt liv och försöker ta varje dag som den kommer.
Tiden går bara snabbare och snabbare, det är ett faktum som alla som blivit äldre kan skriva under på. Men just nu bryr jag mig inte, den får ticka på bäst den vill. Någon dag kommer vi alla att halka på det där bananskalet som leder oss i rätt riktning. Fram tills dess tänker jag göra vad jag känner för, och lite av det jag inte känner för men bör göra ändå om jag vill att bananskalet ska föra mig någonstans där jag vill vara.
