Some people get so rich they lose all respect for humanity. That's how rich I want to be.

Alltid det stora problemet när jag har mycket på hjärtat: Flera små inlägg (som man ska ha om man vill vara en proffsig bloggare) eller ett långt (som en tråkig standup-akt)? Ett långt den här gången i alla fall. September är nog den värsta månaden på året, jag lyckas alltid glömma det under de 11 månader av relativ lycka som skiljer septembrarna åt. Den årliga höstdepressionen kommer som ett brev på posten, i år liksom i fjol kombinerad med hjärtesorg och skolstress. Jag reagerar på september med att tappa sugen. Verkligen tappa sugen. Den här veckan är det mest konstruktiva jag gjort att köpa hostmedicin (igår, trots att jag varit sjuk sedan i måndags). Jag har inte öppnat några skolböcker, inte städat, inte rakat benen, inte solduschat, inte någonting.

Men lite ändring måste det bli nu, jag orkar inte vara förstörd mer. När jag skrivit färdigt detta ska jag ta en lång dusch och tvätta bort alla bakterier, smörja in mig ordentligt och göra allt det där andra som min kropp skriker efter. Efter det blir det ett antal avsnitt av Filip och Fredrik's nya och ett flertal varv på min nya stickning i det underbara, svindyra garnet.

Jag såg precis första avsnittet på "I ditt ansikte". Jag tror inte den här snubben har sett det. Jag tyckte gamle Bettan gjorde det hela ganska smakfullt, det hade kunnat vara sjukt mycket värre. För övrigt garvade jag som en tokig åt ordvitsarna i taxin. I need to get out more.

En sak till har jag funderat på. Varför i helvete spelar de en massa heartbreak-musik i alla affärer hela tiden? Man blir ju deprimerad för mindre.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=f2JjEjxNzRM]

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=bVKv6PdBR-I]

Publicerat 2008-09-18