Familj

Det var lättare att vara blyg innan jag blev mamma

Jag är ungefär världens sämsta på att prata med folk jag inte känner. På en middag eller så går bra eller om vi har gemensamma kompisar, men det här med att ta kontakt med okända människor ute i världen är jag helt sjukt dålig på.

Jag vet aldrig vad jag ska säga. Jag skulle gärna småprata i lekparken eller vid hämtningen på förskolan men jag har liksom ingen aning om vad jag ska säga eller fråga om.

I takt med att Freja blir äldre så tycker jag att det blir mer och mer jobbigt. Nu är ju hon medveten om vad jag gör. Det är nu jag ska visa henne hur man är en fungerande samhällsmedborgare.

Nu vill hon dessutom själv ta kontakt med andra ibland när vi är ute. Exempelvis vill hon gärna "säga hej" när hon ser en hund. Vilket ju innebär att jag måste ta kontakt med hundens ägare för att fråga om det går bra. Superläskigt! Än så länge har jag faktiskt inte vågat utan sagt något om att vi inte kan säga hej till hunden just nu. Men det håller ju inte i längden.

Det är ju lustigt, för jag vet liksom inte vad jag är rädd för egentligen. Jag skulle inte tycka det var speciellt jobbigt om vi fick ett nej till att säga hej till hunden. Lite är jag rädd för att andra ska tycka att jag är konstig. Men det tycker de ju ändå om jag inte pratar med dem. Hur gör man? Kan man gå en kurs i kallprat och meningslösa interaktioner? Är det bara jag som känner såhär?

Kan vi inte bara kramas hemma jämt?

Kan vi inte bara kramas hemma jämt?

Publicerat 2017-03-20