Familj

Jag saknar mig själv

Det är svårt att skriva om att må dåligt, tycker jag. För när jag är nere, då orkar jag inte sätta mig och skriva. Och när jag mår bättre, då känns det som att det där jag tänkte skriva om, det var väl inte så farligt. Det blir svårt att hitta orden då. Lättare att skriva om tips på appar eller mat. Men nu tänkte jag att jag skulle försöka få ned något ändå.

Ellen är 7 veckor nu, och precis som när Freja var bebis så börjar jag längta så väldigt mycket efter att få vara mig själv igen. Ända sedan förra sommaren, i snart ett år, så har jag varit så långt ifrån hur jag vanligtvis är. Först var jag helt sjukt trött, sedan fick jag ont i ryggen, sedan blev jag sjukskriven och så allt det där andra som hör till att vara gravid.

ledsen-efter-bebis

Nu är kroppen pigg, och hjärnan börjar också fungera. Det känns som att jag har fått livet tillbaka. Helt plötsligt orkar jag saker. Jag orkar göra min del av hushållsarbetet. Jag orkar gå långt. Jag orkar lyfta. Jag är så himla sugen på att komma igång och träna. Jag vill shoppa fina kläder. Jag vill prata med folk, nu när jag kan följa med någotsånär i en konversation igen.

Men det går ju inte. Det finns inte på kartan att få vara själv någon längre period. Inte ens på kvällarna, efter att barnen har somnat. För barnen somnar ju aldrig. Så nära "själv" det går att komma just nu är "tillsammans med sovande bebis". Det är inte riktigt själv, även om det är ganska trivsamt för hjärnan.

tvabarnschock

Det är inte så att jag är förvånad. Det är inget konstigt med att det är såhär. Nyfödda bebisar sover inte hela nätterna. Tvååringar som precis fått ett syskon slutar vilja sova. Tvååringar generellt slutar vilja sova - det är första förslaget om man googlar "2-åring vägrar". Jag var helt inställd på att det skulle bli tufft.

Men jag kan ju fortfarande vara ledsen, även om jag inte är förvånad. Och det är jag faktiskt. Just nu är jag ledsen för att jag bara måste vara mamma hela tiden. Förra året vid den här tiden var jag i mitt livs bästa form och mådde toppen. Förvisso lite stressad eftersom vi skulle gifta oss, men jag mådde så bra och orkade så mycket. Jag längtar tills jag får känna så igen.

ledsen-efter-bebis

Det är lite motstridigt, för såklart är jag inte ledsen hela tiden. Jag är ledsen lite sådär ibland, när klockan börjar närma sig läggdags för mig och inget av barnen sover och jag inser att jag inte kommer få någon chans att mysa framför TV:n med Jonas idag heller. Och jag kommer inte få ge mig ut på en cykeltur. Och jag kommer definitivt inte kunna åka in till stan och äta middag med en kompis.

Förra året vid den här tiden, när Freja var runt ett och ett halvt, då mådde jag toppen. Då hade vi dagar som den här. Det ger mig lite framtidstro i alla fall. Någon gång ska vi ha en till sån dag.

Publicerat 2017-05-18