Så himla himla grym träning idag!!! Ett orosmoment mindre, för stuntsen funkar utan problem så nu kan vi fokusera på att finputsa ändra fram till DM.
Imorgon ska jag först jobba som en dåre och sen har det potential att bli en himla skojig kväll. Nån pretweetup, en sväng förbi #tweetupsthlm, lite häng med Soffan och Mattan, kanske nån öl eller två. Det kan vi väl vara värda.
Onsdagar. Mina heliga, lediga kvällar. Idag hade jag inga möten inbokade så jag passade på att jobba hemifrån och byta några timmars restid mot några timmars sömn. Det behövdes.
Har ätit supergoda bakpotatisar som världens bästa Jonas lagade, tagit ett bad och gjort en long overdue hårinpackning och nu är det snart dags för kvällsmacka och säng. Underbart.
Wow, det var verkligen rakt tillbaka in i hetluften idag. Man blir ganska så trött på sprint planning, det behövs liksom lite kraft för att vända ut och in på alla krav och se till så att allt är förberett så det inte är några frågetecken när sprinten väl sätter igång.
Jag har inte direkt fått vila hemma heller, det stod nämligen en låda med hett efterlängtade cheerleadingdräkter och väntade när jag kom hem! Så jag har spenderat kvällen med att kolla att allt var med i lådan, fixat skötselråd och hyreskontrakt (ja, de kostar så mycket att vi valt att hyra ut dem till tjejerna för att det inte ska bli en så stor utgift för dem).
Sen fick jag äntligen tid att göra det jag skulle göra, vilket var att koreografera om programmet för hundrafemtiosjunde gången i ordningen. En i laget har skadat benet och kan inte tävla nu, så alla positioner måste ändras om. Dessutom är det sista chansen att peta på smådetaljer inför DM, så jag har nagelfarit videon från Winter Games och tittat på domarkommentarer och försökt göra vad jag kan utan att behöva göra om allt.
Så nu har vi nya stunts, nya positioner, nya motions, och ny gymnastik. Typ. Hoppen är i vilket fall inte ändrade och pyrren har bara bytt flyers för miljonte gången. Tre veckor att sätta allt på, det fixar vi! Lätt.
Nu ska jag bara packa till morgondagen, krypa ned i sängen, planera group stunt-träningen och lugna ner hjärnan. Vila blicken på min fina nya dräkt. Sämre kan man ha det.
Igår landade vi efter en välbehövlig vecka på Gran Canaria. Tänk vad lite sol kan göra för orken. Vi hade tur och fick byta hotel till det otroligt fina Lopesan Costa Meloneras eftersom det vi egentligen skulle bott på var fullbokat. Det kan verkligen rekommenderas om man gillar lugn och ro och grym frukostbuffé.
Imorse var det pang på rödbetan och dags för livet att dra igång igen, började dagen med träning (eller träning och träning, mest hålla ett utvecklingssamtal för min del men det var kul som tusan att se tjejerna igen). Det börjar kännas nu att det är nära till DM, vi har 9 träningar kvar och en halv rutin att sätta positioner till. Och några bygg att träna på. Minst sagt.
Efter träningen hängde jag kvar och hade tränarmöte/mathäng med mina fellow coaches, efter det var det möte med sjukvårdsansvariga i föreningen och sen årsmöte. Ingen rast, ingen ro, precis som det ska vara.
Imorgon är det jobbdags igen, en snabb sväng in på kontoret på morgonen och sen sprint planning hela dagen. På tisdag gör vi megarelease och sen drar en ny sprint igång på en gång med nya grymma funktioner (för er som ba ”va?” så jobbar vi ganska mycket enligt SCRUM för att bygga AMA Beskrivningsverktyg just nu).
Hej då, dagboken.
Tänk att vi faktiskt har gjort saker i helgen. Projekt lägenhet har stått still så länge att jag liksom på nåt vis hade accepterat att det inte skulle hända nåt mer, och sen vips så har vi målat ett halvt vardagsrum och klätt om en halv stol. Sen att det är lite oklart när de andra halvorna ska åtgärdas, det tycker jag vi talar lite tyst om.
Dessutom fick jag träffa finaste Denice en sväng. Lyckan i att få dricka vin och äta trasiga burgare alltså. Den.
Att det är mindre än en månad kvar till jul kom som lite av en chock. Vädret har inte varit en ledtråd direkt. Jag vet inte ens vad jag ska göra i jul. Jag och Jonas har pratat om att försöka fira tillsammans, men jag vill ju fira med min familj och han med sin så det finns väl viss risk att det får vänta några år.
I övrigt försöker jag mest bara njuta av helgen, det är nog den sista helt lediga på ett tag. Det blir mycket cheer framöver, från ungefär nu och fram till DM som är den 19 februari i Västerås.
Seniorlaget som vi har nu är verkligen så himla grymma. Dels är det ett gäng riktigt härliga tjejer, dels sliter de verkligen för att vi ska få ihop pengar till dräkter och material. Det är inte alla föreningar jag varit involverad i där vi sålt över 300 paket Newbody med bara ett lag liksom. Vi jobbar hårt för att hitta yngre förmågor också, det är lite skevt att seniorlaget är fullt medan båda barngrupperna har massa lediga platser. Förhoppningsvis har vi en grym vår att se fram emot.
Jag har blivit en nagellacksnörd på senaste, knarkar lackbloggar som Cactus så fort jag har tid och har till och med beställt lite lack från utlandet. Just nu väntar jag till exempel på några stycken från Models Own Beetlejuice-kollektion. Så himla coola så jag smäller av. Dock kommer jag nog aldrig bli någon lackbloggare, då det fortfarande mest blir kladdigt när jag målar. Tydligen kan man inte googla sig till allt här i världen.
Jag har klippt mig också, och färgat på salong för typ första gången i världshistorien tror jag. Det blir inga bilder dock, du får visualisera själv tills vidare.
Det verkar som att adressen hit till min privata blogg smugit sig med från min e-postsignatur in i Jets månatliga nyhetsbrev. Även om det är kul med mer besök här så hittar du kanske mer relevant information på AJCs blogg eller på Jets hemsida.
Idag börjar tredje semesterveckan, och jag har hitills varit väldigt bra på att göra det jag längtat efter hur länge som helst, det vill säga absolut ingenting.
Vi började semestern med besök från mamma, sedan följde vi med henne tillbaka upp till Falun några dagar. Sen vi kom hem därifrån har jag bara pysslat med diverse syprojekt och mått bra. Jonas den stackarn har pluggat inför en tenta som gudskelov är imorgon. Efter det återstår två veckor av ledighet innan det är tillbaka till jobbet.
Nu ska jag dra iväg på det enda jag har i min kalender de här fyra veckorna, ett cheermöte i Märsta. Sedan ska jag pyssla ihop materialhögen nedan och försöka tillverka en Onepiece till Jonas.
Nu under sommaren pågår ”projekt rensning” här hemma. Jag är hänsynslös och sparar bara de absolut viktiga papprena och liknande. Sånt som snarare är minnen har istället fått finna sig i att bli digitaliserat och bor numera i Evernote och/eller Dropbox.
Fördelen med digitala foton är att man kan göra kollage med dem utan att förstöra orginalet…
Ni kanske tror att jag ljuger när jag påstår att jag alltid sett likadan ut.
Igår skulle jag egentligen ha gjort en stor release på jobbet och sen firat med en after work. Dock kom hela grejen lite på skam eftersom jag misslyckades lite med att läsa releasedokumentet och fick gå ifrån kontoret mer med en känsla av epic fail än tillfredställelse.
Inte för att det hindrade mig från att god mat på Josefina tillsammans med Jonas, Johan och Tobbe, det gick alldeles utmärkt ändå. Jag vet inte om det var jag som var ovanligt hungrig, men grymt gott var det också. Speciellt den rostade potatisen. Jag behöver mer potatis i mitt liv.
Helt OK väder var det också…
Alltså om ni vill känna er dimmiga, förvirrade och helt sjukt trötta mest hela tiden så kan ni exempelvis prova på att sluta med nikotin…
Idag har varit min första dag utan nikotintuggummi sen jag slutade röka och snusa för ett halvår sedan. Det är också min första helt nikotinfria dag på den här sidan millenieskiftet, typ.
Det sitter säkert i huvudet det mesta, men hjälp så dimmigt det är. Jag kan inte fokusera på något och hela dagen har det känts som jag gått runt i dvala.
Det ska bli kul att se om det kommer ta de där tre dagarna för mig att komma i fas igen (finns det nån källa på det förresten, att det skulle ta tre dagar innan de fyskiska abstinensbesvären försvinner?). Nu tänker jag i alla fall sova väldigt mycket. Väldigt. Mycket.
I fredags packade vi väskorna och drog till Borlänge för att spendera helgen på Peace & Love, som brukligt är den här tiden på året.
Dock inkvarterade vi oss hemma hos min kära mor eftersom vi är alldeles för gamla och bekväma av oss för att bo i tält.
Trots det hade vi en helt grym festivaltid, speciellt på fredagen. På en kväll fick jag se Timbuktu, Movits!, Petter, Mohammed Ali och Looptroop. De flesta dessutom med grymma gäster (Petter var överallt!).
Pris för bästa spelning går i min värld direkt till Mohammed Ali, inte bara för nostalgikänslan i en konsert på Cozmoz utan för stämningen från scen och de grymma gästerna. Alla var där, alla var grymma och jag kan fortsätta älska svensk hiphop.
Självklart var vi på Dylan (Bob, Prop var vi för trötta för tyvärr). Det var väl… kul att ha sett. Typ.
Sammanfattningsvis en underbar helg med många nya minnen för mig och Jonas. Det kommer jag leva på länge.
Sitter på bussen hem från träningen. Gick grymt bra idag, tycker jag. Om man får vara det så är jag ganska så himla nöjd med min dans jag styrde ihop på väg från jobbet. Speciellt som jag inte kunde testa själv om den ens var möjlig att göra. När ska det egentligen bli socialt accepterat att dansa till hörlursmusik på pendelperrongen?
Nej fram för mer dans i livet!
Idag har jag jobbat, konstaterat att jag inte vill lära mig japanska, fått cravings efter en ny strykbräda, äntligen gjort klart designen till AJC’s blogg (best viewed in allt utom IE), lyckats glömma min första städdag i bostadsrättsföreningen samt misslyckats med att skriva ut 8 count sheets.
Det här med att jag blir opepp på allt så fort det är dåligt väder. Vad är uppe med det? Jag trodde mitt psyke var starkare än så.
Har i alla fall släpat mig iväg på träning, trots att jag väl kanske inte är helt frisk och trots ruskigt väder. Det var skoj.
Nu sitter jag på den förbenade pendeln, vill inte ens räkna efter hur mycket tid jag spenderar på att kollektivt. En bil alltså. Hade inte suttit fel.
Kommer att komma hem en halvtimme tidigare än vanligt, äta makaroner och mysa upp mig i Jonas famn. Imorgon blir en bättre dag.
Så jävla pinsamt detta. Skrev liksom på Facebook igår kväll att det var slut på förkylningen och så vaknar jag ändå upp och är snorig. Vad ska folk tro? Måste möjlighen hitta på nåt svepskäl, är kokain trovärdigt tro?
I övrigt så kan jag inte för mitt liv förstå hur det är möjligt att tappa bort saker i den här lägenheten. Jag vet att jag har body lotion nånstans, för jag vet att jag packade upp den ur väskan jag hade till Uppsala på Valborg. Men jag hittar den tamejtusan inte. Och jag tänker då rakt inte köpa nån ny, det finns ju en nästan full flaska någonstans här… Det är alltså inte mitt fel om jag är konstant narig hela sommaren, det får ni ta med pysslingen som snor min lotion.
Jag har grymt svårt för att vara sjuk. Har aldrig fattat vad poängen är. Allt är tråkigt, allt är jobbigt och allt gör ont. Möjligen räcker energin till ett kort, stolpigt blogginlägg om allt som annars är awesome med mitt liv:
Alltså det vore ju fint om WordPress-appen till iPhone kunde funka som det är tänkt, så jag kan blogga när jag ändå inte har något annat för mig. Förra gången jag försökte använda den blev det helt galet, men skam den som ger sig.
Sängbloggning alltså. Idag var det ytterst välbehövligt att få krypa ned. Humöret var inte riktigt på topp på jobbet, jag tycker ju det är så kul men när saker inte funkar blir jag lite less.
Men vad gör det när jag efter jobbet får gå på danspass? Jag är eventuellt lite tjatig nu, men hjälp så skoj det är. I brist på att andra sätt att showa på är det guld värt att få gå till Friskis och bara fuldansa, utan tanke på publik eller domare. Bara för mig.
Varför jag helt plötsligt börjar dilla om publik och domare är för att jag har cheerabstinens som tusan just nu, värre än det brukar vara i tävlingstider. Jag vill också!
Cheerabstinens leder ofta till dansande av gamla danser hemma i min ensamhet, men idag har jag provat att hoppa istället. Spontant kan sägas att tekniken finns kvar, men benmuskler som pallar att hoppa högt och dra benen åt konstiga håll saknas. Minst sagt. Jag har redan nu ett hum om hur mina vader kommer må imorgon, och det är inte en vacker tanke. Men det är väl en anledning så god som någon att fortsätta uppsöka Friskiskällan.
Det här inlägget borde ju egentligen illustreras med bild på mina tappra försök, men vi väntar lite med det va? Det är trots allt en begynnande tant ni har att göra med.
