Den bara slår till ibland. Insikten om att jag kanske aldrig mer får höra ihop med dig. Igår när jag cyklade hem var jag så sjukt nära att ta upp telefonen och ringa, bara snacka lite skit. Men jag kände mig inte tillräckligt stark, så jag valde att låta bli. För jag vet ju att det kommer kännas bättre om en stund, det gör det alltid. Och att jag inte litade på att det är så är vad som satte oss i den här situationen från början.
On a completely different note är det fredag idag. Fredag, sol, och alla möjliga förutsättningar för att det skulle kunna bli en superhelg. Om det inte hade varit för att jag har 40 kronor i plånboken som ska räcka till på måndag. Jag klagar inte, jag vet att jag har satt mig i den här situationen själv, och jag tänker fan aldrig låta det hända igen. Men det hade varit bra roligt att kunna ta en öl med LundH och kunna gå på den där festen med WennH och kunna köpa lite snacks till helgen och kunna äta mat och så. Men man kan ju inte få allt här i världen.
