65 timmar, och sjukt jobbigt. Har precis lyckats parera de två fällor jag såg som största problemet, sociala sammanhang och att vara upprörd. Fan vad jag älskar min LundH, hon vet alltid vad hon ska säga och göra, och det finns alltid tid för mig. Min M förstår jag väl i och för sig, jag bara önskar att han åtminstone kunde säga någonting som får mig att känna att han faktiskt har tänkt på mig också.
Jag sörjer mina cigg nu. Det är så jävla läskigt att man kan fästa sig vid något så mycket, något som inte ens ger något tillbaka förutom problem. De har funnits där så länge, alltid tröstat när jag varit ledsen, alltid varit med när jag har varit glad, hjälp mig att knyta nya kontakter, varit en säkerhet när jag har varit nervös. Men jag föredrar att se det som att de valt bort mig, som att jag inte kan göra något åt det mer än att komma över det. Det är en hjärtesorg, hur löjligt det än låter.
Vad som är ännu läskigare är hur de har förstört min kropp, och hur lång tid det tar att återställa den. Just nu har jag kommit till att risken för hjärtinfarkt börjat minska. Det är ju positivt. Mindre positivt är att vissa effekter tar 5-10 år på sig.
I helgen kommer en utmaning som heter duga, och jag vet inte hur jag ska klara det riktigt. Det är egentligen ganska obegåvat att boka upp en hel helg med en rökande LundH, men jag tänker inte pausa livet på grund av det här, och jag måste lära mig handskas med sådana situationer. I vilket fall som helst tänker jag inte tänka på det förrän det händer. Jag ska klara imorgon först. Jag är fan riktigt jävla duktig, och jag tänker ge mig själv hur mycket cred som helst!
Andra bloggar om: sluta röka
